Tillsatser i mat

I livmedel används ofta tillsatser som gör att de till exempel ska hålla längre eller få en bättre konsistens eller färg. De flesta av dessa tillsatser har fått ett så kallat E-nummer, ett identifikationsnummer utfärdat av EU. Alla tillsatser, både med och utan E-nummer, ska alltid stå med i innehållsdeklarationen med ett funtionsnamn (se längre ner på sidan) och E-nummer alternativt det vedertagna namnet. Det finns två undantag från deklarationregeln; aromämnen och modifierade stärkelser behöver inte specifieras utan omnämns bara som aromämne respektive modifierad stärkelse och en liten grupp ämnen, till exempel ammoniumklorid, behöver bara omnämnas vid sitt vedertagna namn.

Alla tillsatser i livsmedel måste godkännas av Livsmedelsverket som måste anse att tillsatsen nödvändig på något sätt.

De flesta funktionsnamn är ganska enkla att förstå och förklarar i sig självt varför de används men vissa är knepigare. Här följer några exempel:

• Antioxidationsmedel används för att att fett i livsmedel inte ska härskna under lagringen. Askorbinsyra (C-vitamin) och tokoferol (E-vitamin) är vanliga antioxidationsmedel.
• Förtjockningsmedlen fyller ut en produkt och gör den tjockare. Exempel på vanliga förtjockningsmedel är vetemjöl, potatismjöl och andra typer av stärkelse, samt de gelebildande ämnena pektin och gelatin.
• Emulgeringsmedlen används för att fett och vatten ska blandas och inte skära sig. Ett vanlig emulgeringsmedel är lecitin, som finns i äggula, sojabönor och jordnötter. Mono- och diglycerider är också vanligt som emulgeringsmedel.
• Stabiliseringsmedel gör att konsistensen inte ändras under lagringen utan produkten håller sig "spänstig".